Industriekonomin byggde i hög grad på fysisk närvaro, standardiserade arbetsroller och relativt tydliga produktionsmått.

Kunskapsekonomin fungerar annorlunda.

Allt större delar av dagens värdeskapande bygger i stället på koncentrationsförmåga, relationshantering, informationsbearbetning, simultankapacitet och långsiktig självreglering.

Det förändrar också vad som blir ekonomiskt känsligt.

När värde i allt högre grad skapas genom kognition blir människors kapacitet svårare att mäta med traditionella indikatorer. Arbetskapacitet blir då inte bara en fråga om närvaro eller prestation i stunden, utan också om förmågan att fungera mentalt över tid.

Här blir en större fråga synlig.

Hur väl identifierar dagens system gradvis försvagning av kapacitet jämfört med tydliga sammanbrott?

En möjlig observation är att många system verkar vara bättre på att registrera sammanbrott än långsam erosion över tid.

Människor som fortsätter att leverera, ta ansvar och fungera i vardagen registreras ofta som högfungerande, även när belastningen under ytan successivt ökar.

Särskilt intressant blir detta i relation till kvinnor.

Forskning kring ADHD hos kvinnor visar att många identifieras senare än män. Många utvecklar tidigt avancerade strategier för social anpassning, kompensation och självreglering. Utåt kan de därför framstå som mycket välfungerande samtidigt som den interna belastningen gradvis ökar.

Samtidigt är detta sannolikt bara en del av bilden.

Även kvinnor utan neuropsykiatriska diagnoser kan under lång tid bära hög belastning genom kombinationen av arbetsliv, omsorgsansvar, emotionellt ansvar, begränsad återhämtning och biologiska livsfaser.

När detta sammanfaller med perimenopaus eller menopaus förändras dessutom ofta kroppens förutsättningar för sömn, återhämtning och stressreglering.

Strategier som tidigare fungerat väl kan då börja kräva betydligt mer energi än tidigare.

Det kan vara en förklaring till att många kvinnor beskriver upplevelsen som plötslig, trots att belastningen i efterhand ofta verkar ha byggts upp under lång tid.

Det som ser ut som ett akut sammanbrott kan i vissa fall vara slutpunkten på en längre process där kapaciteten gradvis försvagats.

Här börjar också det ekonomiska perspektivet bli relevant.

Om hög kapacitet återkommande identifieras först när människor redan blivit sjuka, sjukskrivna eller utmattade väcks frågan om systemen arbetar mer reaktivt än förebyggande.

Insatser kommer då sent i processen, när delar av kapaciteten redan gått förlorad.

I ett land där kvinnors arbetskraftsnärvaro är central för ekonomins funktion blir detta svårt att betrakta enbart som en individuell hälsoutmaning.

Det väcker också frågan om hur väl samhället lyckas identifiera och bevara humankapital över tid.

Här blir kopplingen till entreprenörskap särskilt intressant.

Entreprenörskap kräver ofta ett visst överskott av energi, handlingsutrymme, riskkapacitet och långsiktig kognitiv uthållighet.

Människor bygger sällan företag enbart utifrån kompetens. De bygger dem också utifrån faktisk ork, handlingsfrihet och förmågan att leva med osäkerhet under längre perioder.

Om människor under lång tid befinner sig nära biologisk eller kognitiv överbelastning blir det relevant att fråga hur det påverkar sannolikheten att senare starta företag, ta risk eller utveckla innovationer.

På så sätt kan sena diagnoser, långvarig kompensation, hormonella livsfaser och hög belastning påverka mer än individers hälsa.

De kan också påverka innovationskapacitet, entreprenörskap och långsiktig ekonomisk dynamik.

Sverige har under lång tid haft hög kvinnlig arbetskraftsnärvaro.

En fråga som blir intressant är hur väl systemen samtidigt lyckas identifiera och bevara arbetskapacitet över längre tid.

Slutsats

Feldetekterat humankapital handlar därför inte enbart om sena diagnoser eller psykisk ohälsa.

Det handlar också om hur moderna system identifierar och reagerar på gradvisa förändringar i mänsklig kapacitet.

Om system huvudsakligen reagerar först när människor redan blivit sjuka eller lämnat arbetslivet finns en risk att betydande arbetskapacitet försvagas innan den uppmärksammas.

I takt med att ekonomin blir allt mer beroende av mänsklig kognition, innovationsförmåga och långsiktig prestationsuthållighet blir frågan därför större än vård eller jämställdhet i traditionell mening.

Den börjar också handla om hur moderna ekonomier identifierar, bevarar och utvecklar mänsklig kapacitet över tid.